Italian Rococo Era Painter, 1696-1770 Giovanni Battista Tiepolo was born in Venice on March 5, 1696. His father, who was part owner of a ship, died when Tiepolo was scarcely a year old, but the family was left in comfortable circumstances. As a youth, he was apprenticed to Gregorio Lazzarini, a mediocre but fashionable painter known for his elaborately theatrical, rather grandiose compositions. Tiepolo soon evolved a more spirited style of his own. By the time he was 20, he had exhibited his work independently, and won plaudits, at an exhibition held at the church of S. Rocco. The next year he became a member of the Fraglia, or painters guild. In 1719 he married Cecilia Guardi, whose brother Francesco was to become famous as a painter of the Venetian scene. They had nine children, among them Giovanni Domenico and Lorenzo Baldassare, who were also painters. In the 1720s Tiepolo carried out many large-scale commissions on the northern Italian mainland. Of these the most important is the cycle of Old Testament scenes done for the patriarch of Aquileia, Daniele Dolfin, in the new Archbishop Palace at Udine. Here Tiepolo abandoned the dark hues that had characterized his early style and turned instead to the bright, sparkling colors that were to make him famous.  Related Paintings of Giovanni Battista Tiepolo :. | The Apotheosis of Admiral Vittor Pisani | Woman with a Parrot | THe Banquet of Cleopatra | The Banquet of Cleopatra | The Apotheosis of the Pisani Family |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lucas de Heere
1534-1584,Painter, tapestry designer, draughtsman and poet. He was probably trained by his parents. The suggestion that he became a member of the Ghent Guild of St Luke before 1540 was derived from an incorrect interpretation of the Guild records for 1574-5. Van Mander recorded that, as a boy, de Heere accompanied his father on his trips to the stone-quarries of the Meuse region, where he made topographical drawings. Lucas was sent to Frans Floris's studio c. 1555 or shortly before to complete his training, and he may have collaborated with his master on tapestry cartoons and stained-glass designs, although no cartoons or preparatory drawings survive. During this period de Heere also became noted as a poet in the local rhetoricians' chambers. His father's influence helped him to gain commissions in Ghent from 1555, and, according to Marcus van Vaernewijck (1568), he worked on new stained-glass windows for the St Janskerk in Ghent in the same year.
Francois Stroobant
Francois Stroobant (14 June 1819 Brussels - 1 June 1916 Elsene) was a Belgian painter and lithographer, and brother of the lithographer Louis-Constantin Stroobant (1814-1872) noted for his part in Flore des Serres et des Jardins de l'Europe. He attended the Brussels Academie des Beaux-Arts between 1832 and 1847, studying under Francois-Joseph Navez, Paul Lauters and Francois-Antoine Bossuet (1798 - 1889). In 1835 he worked in the studio of the lithographer Dewasme-Pletinckx in Brussels. Stroobant's subjects were mainly landscapes and architecture. He travelled extensively through the Netherlands, France, Germany, Switzerland, Italy, Spain and Hungary, exhibiting in the galleries of the Belgian towns Ghent, Antwerp and Brussels. His romantic painting style stayed constant throughout his career. He was founder and first director in 1865 of the Academie des Beaux-Arts at Sint-Jans-Molenbeek in Brussels.